Assistansen förtjänar mer
Vi tror på en assistansbransch där ersättningen faktiskt speglar vad arbetet är värt. Där kvalitet betyder något. Där seriösa aktörer får växa.
Och där varje människa får chansen att leva sitt liv fullt ut. Som en av de större aktörerna i branschen har vi ett ansvar att inte bara göra rätt själva, utan att driva förändring på systemnivå.
En frihetsreform under press
När lagen om stöd och service (LSS) antogs 1994 var det den största frihetsreformen för människor med funktionsnedsättning som Sverige någonsin genomfört. Tack vare personlig assistans kunde människor lämna institutioner, bli delaktiga i samhället och leva ett självständigt liv.
Tre decennier senare står reformen under press. Antalet assistansberättigade har minskat från över 16 000 personer 2015 till drygt 13 300 i december 2024. Ersättningen har urholkats år efter år. Och medan debatten ofta handlar om fusk och kostnader, glöms det bort att bakom varje timme assistans finns en människa, och en assistent som gör ett livsviktigt arbete.
Som en av de större aktörerna i branschen har vi ett ansvar att inte bara göra rätt själva, utan att driva förändring på större nivå. Det handlar om tre saker: indexering, kvalitet och tillsyn.
Ersättningen måste följa med
Assistansersättningen har under mer än ett decennium urholkats i förhållande till den allmänna löneutvecklingen. Medan omsorgsprisindex – det index som styr ersättningar inom äldreomsorg och andra välfärdsverksamheter – har ökat med i genomsnitt 2,7 procent årligen sedan 2013, har assistansersättningen bara höjts med 1,7 procent per år.
Resultatet är ett gap på ungefär 10 procent mellan vad ersättningen täcker och vad det faktiskt kostar att bedriva assistans med kvalitet.
Siffrorna talar sitt tydliga språk:
Assistansersättningen 2025 är 342,60 kronor per timme. Det låter kanske som en summa, men av den går cirka 95 procent till lönekostnader. Det som blir kvar ska räcka till utbildning, arbetsmiljö, administration och allt annat som krävs för att driva en verksamhet.
Samtidigt har kollektivavtalen givit löneökningar på 7,4 procent under 2024–2025, medan assistansersättningen bara höjts med 5,5 procent under samma period. Varje år blir gapet större.
Regeringen lovade en indexering av assistansersättningen till budgeten 2026. Det löftet bröts. Istället höjs ersättningen med bara 1,5 procent, hälften av vad assistenternas löner förväntas öka.
Det är inte hållbart.
Vi vill se:
En indexering som följer den faktiska löneutvecklingen. Inte godtyckliga höjningar år för år som tvingar branschen att ständigt anpassa sig nedåt. En förutsägbarhet som gör det möjligt att planera, rekrytera och erbjuda schyssta villkor.
Kampanjen Rimliga villkor – som samlar assistansberättigade, personliga assistenter och anordnare – har drivit frågan i flera år. Vi stödjer den kampen.
Kvalitet måste löna sig
Dagens ersättningssystem premierar inte kvalitet. Det finns ingen bonus för att ha välutbildade assistenter, låg personalomsättning eller nöjda kunder. Ersättningen är densamma oavsett om man investerar i ledarskapsutbildningar eller om man skär ner på allt utom det absolut nödvändigaste.
Det skapar en ohållbar situation där seriösa aktörer pressas och oseriösa aktörer kan konkurrera med lägre kostnader – ofta på bekostnad av dem som behöver assistansen mest.
Konsekvenserna syns i vardagen:
Det blir svårare att rekrytera personliga assistenter. Yrket är livsviktigt, ansvarsfullt och krävande, men lönerna har inte följt med den allmänna utvecklingen. Resultatet är att färre söker sig till branschen och fler väljer att lämna.
Det blir svårare att behålla kompetens. Utan utrymme för fortbildning och karriärutveckling tappar man erfarna medarbetare till andra branscher. Det blir svårare att erbjuda kontinuitet. Och för den som är beroende av assistans är kontinuitet inte en bonus – det är en förutsättning för att vardagen ska fungera.
Vi vill se:
Ett ersättningssystem där kvalitet belönas. Där det går att investera i utbildning, arbetsmiljö och utveckling utan att bli utkonkurrerad av aktörer som inte gör det. Vi tror inte att lösningen är mer detaljstyrning. Men vi tror på transparens, uppföljning och en ersättning som speglar verkligheten.
Stäng ute det som inte hör hemma här
Personlig assistans har under lång tid förknippats med fusk och bedrägerier i den offentliga debatten. Det är en bild som skadar alla, assistansberättigade, assistenter och seriösa anordnare. Ja, det finns oseriösa aktörer i branschen. Under 2024 fattade IVO beslut om att stänga 58 verksamheter inom vård och omsorg, varav flera inom personlig assistans. Över hälften av alla nya tillståndsansökningar fick avslag. Det visar att tillsynen fungerar – men också att det finns aktörer som försöker etablera sig utan avsikt att följa regelverket.
Men bilden är skev
Polisens nationella bedrägericentrum uppskattar att assistansbedrägerier uppgår till minst 300 miljoner kronor per år. Det är pengar som absolut ska stoppas. Men det ska ställas i relation till de 30 miljarder som betalas ut totalt – det handlar alltså om ungefär en procent.
Det stora flertalet anordnare är seriösa. Det stora flertalet assistansberättigade får den hjälp de har rätt till och behöver. Och de som fuskar är inte representativa för branschen.
Problemet med den nuvarande debatten är att den riskerar att drabba fel personer. Återkrav från Försäkringskassan har exploderat de senaste åren, och långt ifrån alla handlar om medvetet fusk. Ibland handlar det om retroaktiva bedömningar av behov – att Försäkringskassan i efterhand anser att någon inte behövde den assistans de fått, ibland upp till tio år tillbaka i tiden. Det skapar en otrygghet som slår mot dem som redan är i en utsatt situation.
Vi vi vill se:
En tillsyn som skiljer på fusk och administrativa misstag. Tuffa tag mot de som medvetet utnyttjar systemet – men rättssäkerhet för de som försöker göra rätt.
Stärkt samarbete mellan myndigheter för att stoppa oseriösa aktörer innan de etablerar sig, inte bara städa upp efteråt.
Och en debatt som inte skuldbelägger en hel bransch för en liten minoritets beteende.
